Hopp och fruktan enligt ahlus-sunnah wal-jamā’at

Fråga: Hur ser ahlus-sunnah wal-jamā’at på hopp och fruktan?

Svar: De lärde har olika åsikter om man bör sätta hopp eller fruktan först. Imam Ahmad har sagt: ”Dennes hopp och fruktan bör vara likvärdiga och fruktan bör inte vara större än hoppet och inte heller bör hoppet vara större än fruktan.” Han har också sagt: ”Överväger någon av dem den andra kommer denne att gå under." Detta beror på att om ens hopp är större leder det till att man känner sig säker inför Allāhs plan, medan om ens fruktan är större leder det till att man är en av dem som misströstar Allāhs nåd.

Vissa lärde har sagt: ”Hoppet bör vara större än fruktan när man gör något lydigt, och fruktan bör vara större än hoppet när man gör något syndigt.” Detta beror på att om man handlar lydigt har man gjort vad som krävts i form av att ha goda tankar om Allāh, och då bör ens hopp vara större. Detta är hoppet om acceptans. Men om man står i begrepp att synda, då bör fruktan vara starkare, så att man inte begår denna synd.

Andra [av de lärde] har sagt: ”Den som är frisk bör frukta mer och en sjuk person bör hoppas mer. Detta beror på att om frisk person fruktar mer kommer denne att undvika synder men om en sjukling har mer hopp kommer denne att möta Allāh med goda tankar om Honom.”

Min åsikt är att det varierar efter omständigheterna. Känner man att ens fruktan överväger så kan det göra en desperat efter Allāhs nåd, och då bör man bemöta det och ersätta det med hopp. Känner man att ens hopp är större så leder det till att man känner sig säker inför Allāhs plan, då bör man bemöta det genom att öka sin fruktan.

I denna fråga är man i själva verket sin egen själsläkare så länge ens hjärta är vid liv. Men för den vars hjärta är dött, och som varken behandlar det eller bryr sig om dess tillstånd, blir denna fråga oviktig.

Läs mer:

• Fördelar för samhället med fastan
• Rädd för att ens ånger inte ska accepteras
• Gemensam åkallan vid Arafat och under andra tillfällen