Sinnesro som skyldighet i bönen

Fråga: Vi har en imam i en moské som skyndar sig mycket i tarāwīḥ-bönen. Vi hinner inte åkalla, lovprisa Allāh eller ens koncentrera oss med ödmjukhet under denna stora möjlighet. Utöver detta reciterar han enbart den första tas̲hahhud fram till och med: ”Jag vittnar om att ingen har rätt att dyrkas utom Allāh och att Muḥammad är Hans tjänare och sändebud.” Han säger att detta är tillräckligt och han sänder inte extra välsignelser över profeten, något som enbart är ett extra tillägg enligt honom. Han reciterar inte mer än en eller två verser. Vi hoppas att du ska kunna ge oss råd och må Allāh belöna dig med gott.

Svar: Det som är föreskrivet för imamen under tarāwīḥ-bönen och den obligatoriska bönen är stillsamhet, lugn rytm i recitation och ödmjukhet i bugningarna, nedfallanden och att stå upp fullständigt efter bugningen och mellan de båda nedfallandena. Detta gäller alla böner, både de obligatoriska och de frivilliga.

Man måste vara lugn när man nedfaller. Uppfyller man inte det är bönen inte giltig.

Detta beror på det som har bekräftats i Ṣaḥīḥ al-Buk̲hārī och Ṣaḥīḥ Muslim om att profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – såg en man som bad utan att vara lugn. Därmed beordrade profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – honom att upprepa bönen och han vägledde honom mot stillsamhet i hans bugningar, hans nedfallanden, när han stod upp efter bugningen och mellan de båda nedfallandena.

Det som är föreskrivet är att imamerna reciterar med långsam rytm och ödmjukhet. Syftet är att de ska få nytta av den och för att de som ber bakom dem ska kunna få nytta av deras recitation. Och det är även för att deras hjärtan ska beröras av recitationen så att de blir ödmjuka inför Herren och vänder sig till Honom.

Imamerna och de som leds i bön måste sända välsignelser över profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – med Abrahams bön efter de båda vittnesmålen men innan taslīm. Detta beror på att profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – har befallt detta. Några lärde anser att det är en skyldighet. Därmed får imamen och de som leds i bön inte motsätta sig den rena islamiska lagen, varken i bönen eller vid någon annan tidpunkt.

Det är föreskrivet att de som ber – oavsett om det är en imam, någon som leds eller någon som ber själv – söker tillflykt hos Allāh från plågan i Helvetet, plågan i graven, prövningarna i livet och döden och prövningen i den falske Messias. Detta säger man efter att ha sänt böner över profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – och innan taslīm. Detta beror på att sändebudet – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – brukade göra så och han beordrade sitt samfund att säga denna åkallan.

Det är rebefallt att åkalla mer innan man bryter bönen med fridshälsningen. Ett exempel är en känd åkallan som profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – rådde Mu’ath bin Jabal att säga vid slutet av varje bön: “Allāh! Hjälp mig att komma ihåg Dig, att vara dig tacksam och att dyrka Dig perfekt.” ¹

Fotnoter

1. Abū Dāwūd 1522 ↩