De bästa handlingarna efter de obligatoriska

Fråga: Vilka är de bästa handlingarna efter de obligatoriska?

Följande fråga ställdes till s̲hayk̲h ul-islām ibn Taymiyyah:

Jag bad s̲hayk̲hen, som går i de tidiga generationernas fotsteg som var ett exempel för de efterkommande, den kunnigaste man jag träffat ifrån öst och väst, Taqiy al-Dīn Abu’l-’Abbās Aḥmad ibn Taymiyyah, att berätta för mig vilka som är de bästa handlingarna efter de obligatoriska. Han svarade enligt följande:

Svar: Det du har frågat om, vilka som är de bästa handlingarna efter de obligatoriska, varierar från den ena individen till den andra beroende på vad personen förmår att utföra och vad som är bäst vid en given tidpunkt. Därför är det inte möjligt att ge ett uttömmande och detaljerat svar som passar alla. Men vad de med kunskap om Allāh och Hans befallningar är eniga om är att konstant åminnelse av Allāh överlag är det bästa som man kan sysselsätta sig med.

Därför har profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – [återberättat av Abū Hurairah i Muslim] sagt: “Mufridūn går främst.” De sade: “Allāhs sändebud! Vilka är mufrid¹ ūn?” Han svarade: “De män och kvinnor som åminns Allāh mycket.”

Och Abū Dāwūd återger ifrån Abu’l-Dardā’ att profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – har sagt: “Skall jag inte berätta för er om de godaste handlingarna som är de renaste i er Herres åsyn, som höjer er mer i status, som är bättre för er än att ge guld och silver [till välgörande ändamål] och som är bättre än att ni möter er fiende och slår mot deras halsar och de slår mot era halsar?” De svarade: “Ja, Allāhs sändebud.” Han svarade: ‘Åminnelse av Allāh’.”

Det finns en uppsjö med bevis ifrån Koranen för att stödja detta. Det minsta man kan göra är att åminnas Allāh som finns återberättade från läraren i det goda och ledaren för de rättfärdiga [profeten]. Detta kan vara åminnelser som reciteras vid speciella tillfällen: under dagens början och slut, när man lägger sig, när man vaknar, efter de föreskrivna bönerna.

Sedan finns det adhkār för speciella tillfällen som man säger när man äter, när man klär sig, före samlag, när man lämnar eller kommer in i hemmet, vid moskébesök, när man går in på toaletten, när det åskar och regnar och så vidare. Böcker inom detta område kallas för ‘Aml al-Yawm wa’l-Laylah [Handlingar för dagen och natten]. En av de bästa böcker som skrivits i detta ämne är en liten bok med namnet Sahīh al-Kalim al-Tayyib som är sammanställd ifrån s̲hayk̲h ul-islām ibn Taymiyyahs bok al-Kalim al-Tayyib. Denna bok har al-‘Allāmah al-Albāni redigerat.

Så överlag bör man sträva efter att åminnas Allāh och det bästa sättet är Lā ilāha illAllāh.

Det kan finnas vissa tillfällen då vissa former av åminnelse är att föredra, som att säga: ”Subhāna Allāh wa’l-hamdu-Lillāh wa Allāhu akbar wa lā hawla wa lā quwwata illa Billāh.”

Vidare bör man inse att allt som tungan yttrar eller hjärtat föreställer sig som kan föra en närmare Allāh – såsom att söka kunskap, att lära ut eller att påbjuda det goda samt förbjuda det onda – är en sorts åminnelse av Allāh. Därför utför den som – efter de obligatoriska handlingarna är gjorda – en av de bästa formerna av åminnelse när personen studerar eller sitter i en samling för att lära sig eller lära ut något om Allāh. Detta har Allāh och Hans sändebud kallat för fiqh eller förståelse.

Tänker du på saken kommer du inte att finna några större meningsskiljaktigheter bland de tidigaste generationerna om vilka som är de bästa handlingarna. När man känner sig osäker bör man be istik̲hārah som den har föreskrivits i den islamiska lagen. Den som ber till Allāh och frågar vad som är bäst, istik̲hārah, kommer inte att känna någon ånger.

Personen bör göra det ofta och åkalla mycket, för det är nyckeln till det goda. Personen bör ha tålamod och inte säga: “Jag bad men jag fick inget svar.” Personen bör söka efter speciellt välsignade tider såsom slutet av natten, direkt efter den föreskrivna bönen, under böneutropet och när det regnar.

Fotnoter

1. Någon som enbart vallfärdar. ↩